I ett nyligen fall av stöld, blev två kvinnor påkomna på bar gärning och införda inför lagen. De befanns skyldiga till sina brott och dömdes till ett hårt straff. Deras brott var inte bara någon vanlig stöld, utan en avskyvärd handling som hade lämnat samhället i chock. Domstolen, i sin visdom, bestämde att den bästa formen av rehabilitering för dessa kvinnor var en svår form av disciplin. Kvinnorna fördes till en avskild plats, där deras straff skulle utföras. De var avklädda, deras kroppar blottade för den svala brisen. Männen som var ansvariga för deras straff var inte hjärtlösa; de trodde på att lära ut en läxa snarare än att bara straffa. De trodde att smärta var den bästa läraren och de var redo att lära dessa kvinnor en läxa de aldrig skulle glömma. Kvinnorna fick känna hela bulten av sina handlingar, deras kroppar värkte av bestraffningen. Men till slut visste de att de hade fått sin rättvisa efterrätt.